Prodemokratisk demonstration i Warszawa,  den 1 oktober 2023.
Bidkälla/Image source: twitter/Platforma Obywatelska.

 Snart är det parlamentsval i Polen. Valet har redan beskrivits som det viktigaste sedan 1989. Mycket står på spel för polackerna själva men också för EU, Europa och för Ukraina. För Putins Ryssland ser det som den bästa chansen hittills att splittra Väst i Ukrainafrågan. 

Under två mandatperioder har landet regerats av partiet PiS, (Lag och ordning), och dess mindre, semiobeoroende bihangspartier. I spetsen för PiS står den store lille ledaren Jaroslaw Kaczynski. Han är en skicklig inrikespolitiker, en slug maktspelare och intrigmakare samtidigt som han uppvisar förvånansvärt okunnighet och likgiltighet om livsviktiga frågor, inte minst ekonomi och – ännu värre – utrikespolitik. Likt Ungerns Orban eller Turkiets Erdogan aspirerar han till rollen som en modern envåldshärskare men saknar all deras fingerfärdighet på den internationella arenan. Medan Orban och Erdogan manövrerar skickligt för att vinna mycket påtagliga fördelar (EU-bidrag respektive moderna vapensystem från USA) hamnar Kaczynskis Polen gång på gång på kollisionskurs med EU-kommissionen, Europaparlamentet, Tribunalen i Strasbourg samt Washington – både Biden-administrationen och Kongressen! 

I samtliga fall handlar det om olika typer av brott mot demokratiska rättsprinciper på hemmaplan som inte passerar obemärkt i utlandet – till den styrande klickens i Warszawa stora förvåning och irritation. Fortfarande har man inte lyckats få loss ca 140 miljarder zloty (drygt 30 miljarder euro) från EUs återuppbyggnadsfond efter pandemin.

Landet Polen har vunnit oerhört mycket anseende för sitt engagemang och beredvillighet att ta emot flyktingar från Ukraina. Viktigt att komma ihåg är dock att för mottagandet stod i första hand en  exempellös uppslutning bland frivilliga privatpersoner, senare  följda av frivilliga organisationer. Landets myndigheter, särskilt på regeringsnivå, lyste med sin frånvaro och nöjde sig i praktiken med att följa EUs direktiv i frågan om mottagande av ukrainska flyktingar.

Även detta gigantiska goodwill slösar man numera bort genom att ge sig in i ett bråk med Ukraina rörande dess export av spannmål genom Polen. En del av att transporterna har tydligen aldrig lämnat landet och sålts svart av korrupta handlare. Dispyten har eskalerat snabbt med att premiärministern Morawiecki deklarerade i Warszawa att Polen inte längre ämnar förse Ukraina med vapen utan istället satsa på eget försvar. Ett uttalande som går stick i stäv mot västs eniga front mot Ryssland och möttes där mycket riktigt med förvåning och bestörtning.

Men varför all dess politik som väcker så ont blod i väst? Svaret är lika enkelt som i fallet Orban och Erdogan och det stavas inrikespolitik.

Kaczynskis regim kunde hittills vinna, behålla och nu försöker försvara sin maktposition till stor del genom en kombination av två saker: en generös fördelningspolitik riktad till svagare grupper i samhället och en intensiv, bitvis brutal och hänsynslös nationalistisk, ksenofobisk och homofobisk propaganda riktad mot allt och alla utanför den trångsynta väljarkåren: främmande migranter (tar med sig ohyra och sprider sjukdomar), Bryssel (diktat värre en under Sovjettiden), EU (går i Tysklands ärenden), Berlin (alltid nazister), Hbtq+-personer (seksualiserar barn och undergräver den sunda familjepolitiken) och så vidare. Under ytan lurar hela tiden ren rasism och den klassiska antisemitismen: Se vad DE vill göra mot oss!

Alla dessa utfall går utmärkt att kombinera med varandra som till exempel Berlin utnyttjar EU för att sprida ondskefull “LGBT-ideologi” för att undergräva den polska nationen och sedan byta ut dess försvagade befolkning med allehanda migranter för att slutligen ta över.  Man klär sig gärna i patriotiska, katolska färger men den sjuka världsbilden lyser rakt igenom dubbelmoralen. 

Oppositionen och utmålas regelbundet som femtekolonnare och landsförrädare. Dess odiskutabla ledarfigur Donald Tusk, tillbaka i Polen sedan tiden som Europarådets ordförande får ta emot värsta sortens anklagelser, smädelser och grova tillmälen.

På hemmaplan kontrollerar PiS större delen av media, inklusive den statliga markbundna televisionen som når alla med sitt förvridna, hatiska budskap. En oberoende tv-kanal klarade sig endast för att den försvarades av Washington (stationen ägs av amerikanska Discovery). En stor del av den lokala pressen ägs av statliga bolag och kontrolleras av PiS och sprider samma budskap. 

Man förvränger rutinmässigt fakta och inte sällan ljuger rakt av. Lögner har också blivit ett favorit knep i den alltmer hätska valkampanjen. Många prominenta PiS-politiker har vanan inne. Premiärminister Morawiecki har sedan länge kallats för Pinocchio, inte bara för sin spetsiga näsa. 

Oberoende tidningar och tidskrifter har utsatts för ekonomiska påtryckningar – all annonsering från statliga bolag placeras sedan länge i PiS-vänliga medier. Statliga bränslekoncernen Orlen kör till och med egna regeringsvänliga annonser. Inför valet har Orlen dessutom sänkt priset på bensin och olja – allt för att få folk att tycka om den nuvarande regimen.

Man har också utnyttjat statliga säkerhetsorgan till att olagligt avlyssna oppositionspolitiker och försöka antingen hitta eller fabricera komprometterande uppgifter. Omfattningen av den statliga avlyssningen med Pegasus är inte riktigt känt. Till sin hjälp har man dessutom en politiserad åklagarmyndighet och en del korrumperade domare, högre militärer och poliser. Polisen används i en liten men dessvärre allt större omfattning för att slå ner demonstrationer mot PiS.

Tillvägagångssättet är knappast unikt, PiS följer noga exempel från Ungern eller Turkiet. PiS och dess väljarkår är också uttalade anhängare av Donald Trump. Den polska regeringen dröjde väldigt, väldigt länge med att gratulera Joe Biden, efter att han hade besegrat Trump. Man hoppas väl innerligt på att Trump återtar presidentposten. 

Sist men inte minst har vi alltmer påtagliga likheter mellan den kleptokratiska maktapparaten som PiS har byggt upp och Putins Ryssland. Trots regeringens antiryska retorik, finns det tydliga, skrämmande likheter mellan de båda ländernas styrande, djupt korrumperade grupper. Den antiryska retoriken är faktiskt mycket mindre i sin omfattning än man kunnat tro. Oftast överskuggas den av den ovan nämnda kritiken mot oppositionen och demokratier i väst. Och det är just det som utgör den största faran – för själva landet Polen och för det demokratiska och liberala väst.

 Vinner PiS det kommande valet (den 14 oktober) är det slut med det demokratiska Polen som vi känt och beundrat sedan befrielsen från kommunismen 1989. Röstar inte polackerna bort PiS från makten kommer de inte längre att leva i ett demokratiskt land. Det skulle vara den ultimata katastrofen för miljoner medborgare, inte minst den unga generationen som har vuxit upp i ett europeiskt land, med alla friheter och privilegier det innebär. 

Alltmer auktoritärt, antiliberalt och odemokratiskt Polen kommer på sikt att isoleras från väst, isoleras (kanske även exkluderas) från EU. PiS kommer att behålla makten och dess korrumperade klienter sina lukrativa domäner men landet kommer ovillkorligen att hamna mer och mer under Moskvas kontroll. Vad blir dess nästa steg? Störa eller stoppa militär hjälp till Ukraina – likt Orbans Ungern? Vi har all anledning till oro.

Åndå får vi hoppas. Den 1 oktober deltog cirka 1 miljon människor i en demokratisk marsch genom Warszawa, människor som inte vill leva under PiS korrupta, förljugna regim. Vi får hoppas att Polen – likt en gång på 1980- och 1990-talet – väljer väst.